Jag hade tänkt att denna sida skulle på ett omsorgsfullt sätt fyllas med vackra bilder och betydande ord. Att ett självklart uttryck skulle ta form och att jag skulle ta tillbaka mina konstarter som jag en gång höll så hårt.

 

Istället fortsätter jag att hålla mig undan. Tycks inte vilja synas från något håll, vill vara icke-anträffbar och inte finnas med på någon sökmotor över huvud taget. Identitetslös. Ett väsen.

 

Håller hästarna på avstånd eller mycket nära. Har svårt att bestämma mig; i ena stunden vill jag sluta och i nästa är hästarna allt som betyder någonting. Jag vill ta paus, men det är jobbigt att ta avsked. 

 

Twiggen trycker sin mule mot min kind och blåser varm luft / Han vilar sitt huvud i min famn, sluter ögonen

 

Där och då är han den bästa som finns. Men på långa krokiga asfaltsvägar är både han och jag passiva. Vi längtar hem.