Två veckor har gått sedan jag sist var hos Twiggen och hos mig finns ingen ånger, i alla fall inte än. Vi som följts åt i fem år innan jag släppte taget. Jag förstår nog fortfarande inte uppbrottet som blev och riktigt varför jag kände som jag gjorde, eftersom man inte borde lämna någon som man brytt sig om under så lång tid utan större skuld.

 

Inte för att han någonsin varit min, men nu lämnar jag över den där två-dagar-i-veckan-ridningen till någon annan. Han med den långsamma skritten och ostoppbara galoppen. Som blåser varm luft i ansiktet och tycker om att få pussar på mulen. Han som kan alla ridvägar och som än så länge stått trettiotre år på jorden. Han med den tjocka pälsen och fina färgen. Nu följer jag dig bara på avstånd.