Kent släpper sitt album vid tolvslaget och jag går på mitt skift en halvtimme senare. Jag hinner inte lyssna på den nya musiken just då, utan får vänta tills jag sätter mig i bilen på väg hem. En jobbig stund, jag vill hoppa upp och ner i fikarummet. Jag vill ututut, jag vill lyssna på då som nu för alltid. 

 

Och albumet är långt mycket bättre än vad jag någonsin kunde tänka mig. Jag har tidigare behövt lite tid och ett x antal genomlyssningar på varje kentlåt innan jag känner att jag verkligen tycker om den, men det här albumet är så annorlunda. Jag tycker om allt. Och jag tyckte om det första gången jag hörde det imorse också.

 

Så Kent har gått på repeat under hela min vakna tid idag.