För att någonstans mellan de vitmålade vävtapeterna glömmer man bort vad som är viktigt och vad som ens är på riktigt. Man glömmer bort vad man väntar på; låter sig sova igenom dagarna och jobba igenom nätterna, vrida på dygnet och äta snedvridna måltider. 

 

Det är den omotiverade starten på ett nytt år, det är januari och regnsmatter på fönstret. Det är vind som viner längs husväggarna, bortsmällt snö och det mörker som blir när marken inte längre lyser vit. Det är blöta hästpälsar, golv fyllda med kläder och en ständig avvaktan. 

 

Jag har inga bilder att visa; allt som fotas är små tidningsnotiser och granatäpplekärnor.